Något om Tro och förnuft
Frågan om hur tro och förnuft hänger ihop har diskuterats sedan 1500-talet. Under medeltiden var det självklart att tro och förnuft hängde ihop. Genom att förstå verkligheten kunde man också förstå hur Gud hade skapat allt och vad Gud ville med sin skapelse. Då först kunde man tro. Tro sågs därför som en konsekvens av förnuftet.
När naturvetenskapen utvecklades och frigjordes från Kyrkan med start på 1500-talet, uppstod tanken på att förnuft handlade om att bevisa hur verkligheten såg ut, medan tro handlade om att acceptera att världen skulle vara på ett visst sätt som någon bestämt. Tro blev då motsatsen till vetenskap.
Idag finns många kristna vetenskapsmän som driver tesen att vi inte kan förstå allt i universum. Det som ligger utanför människans fattningsförmåga blir därmed det som blir över för tron. Problemet med ett sådant synsätt är att Gud då förvandlas till den sk God-of-the gaps, Gud över vetandets tomrum. Efterhand som vetenskapen går framåt och allt fler oförklarliga saker blir förklarade minskar utrymmet för Gud. Till slut är allt förklarat och då har Gud avskaffats.
Bibeln talar sällan om att förnuft skulle vara ett hinder för tro. Gång på gång återkommer bibeltexterna till att vi förstår något om Gud just när vi betraktar naturen och oss själva. Bibeln är också tydlig i att människan har en uppgift. Skapelsen är inte färdig och människan har getts verktyg för att bistå Gud i att fullkomna skapelsen. Förnuftet och det kritiska tänkandet är något av människans signum. Just när vi använder dem är vi alltså kanske som mest troende i betydelsen att vi agerar i överensstämmelse med vår bestämmelse?
Kommentarmöjligheterna har upphört på det här inlägget.
Kommentar av Sten Walles, 24 september, 12:24
Min grundinställning är agnostisk, dvs. att vi inget kan veta om Guds existens. Jag tror inte att vi kommer att hitta Gud som ett “mätbart” föremål eller väsen i universum. Jag tror att man måste se åt ett annat håll. Om jag minns rätt är det Elisabeth Gerle som har sagt, att Gud är en relation. För mig känns detta som ett mycket insiktsfullt uttalande. Jag tolkar det som att en tro på Gud är en människas inre känsla av kontakt med vår tillvaro. Sedan har väl de olika världsreligionernas ledare försökt konkretisera detta för sina församlingar genom att utforma legender och budskap, som belyser denna relation.
Kommentar av ulf lindgren, 24 september, 13:18
Tack Sten
Kloka tankar. Den som tror sig ha fångat in Gud och kunnat definiera vad Gud är, har nog fångat något helt annat…
Visst är det så att de olika religionerna och kyrkorna alla har försökt att beskriva det som människan känner som just det du säger “en relation till varat”.
Frågan är då hur du ställer dig till förnuftet. Betyder det att förnuftet inte är en väg till att närma sig Gud? Det faktum att vi inte kan veta något om Gud betyder ju inte att förnuftet inte är en väg till Gud. Kanske är det just genom att tänka kritiskt som vi blir medvetna om relationen till varat, dvs Guds närvaro. Förnuftet kan vi ju använda till fler saker än att definiera, väga och mäta. Just den kritiska tanken är enligt några medeltida teologer ett uttryck för att Kristus inom oss blir synlig. För Gud är ju inte dumhet eller blindhet. Gud är vishet och förståelse.
Kommentar av Sten Walles, 25 september, 07:53
För mig är förnuftet ett ganska komplicerat begrepp, vars tillämpning på trosfrågan jag hoppas kunna återkomma till, eftersom jag just denna helg har ont om tid. Vill bara avsluta den här kommentaren med en återknytning till frågan om, huruvida Gud kan “fångas in” som du säger. Denna min tanke kan närmast kallas poetisk och kräver därför kanske inte någon kommentar: Tänk om vårt förstånd är så primitivt, att vi ser Gud hela tiden, utan att begripa vad det är vi ser?
Kommentar av ulf lindgren, 25 september, 16:57
Så bra sagt. Det är precis den tesen evangelierna, särskilt Markus, driver. Öppna era ögon ni som är som om ni vore blinda, öppna era öron som är som om ni vore döva. Se och hör – ty Gud är rakt framför näsan på er.
Kommentar av Sten Walles, 27 september, 12:29
Mäster Eckhart använder termerna förnuft och intellekt synonymt, står det i Erwin Bischofsbergers givande understreckare “Eckhart ser Gud födas i varje människa” i SvD 2010-09-26. Kanske ett steg på vägen mot min egen förståelse av begreppet förnuft. Samtidigt får man den intellektuellt spännande Mäster Eckharts stöd i tanken att Gud är en inre relation hos varje människa, snarare än något yttre, som man finner ute i universum.
Kommentar av ulf lindgren, 27 september, 16:29
Just det. Mäster Eckhart är en av giganterna. Hans tänkande och hans sätt att formulera tro är något av en befrielse för många trots att hans tankar är 700 år gamla. Det är han som säger att när människan blickar inåt i och blir som mest ärlig mot sig själv, då är hon också som närmast Gud, för då framträder Gud i henne.
Kommentar av Sten Walles, 28 september, 17:45
Håller just på och plöjer igenom Carl Reinhold Bråkenhielms senaste bok “Verklighetsbilder”. (Det tycks vara en universitetskurs, som utförligt redovisar olika verklighetsbilder jämte begrepp, termer och kritik.) På ett ställe hänvisar han till den tyske filosofen Ludwig Feuerbach (1804-1872), som har en verkligt extrem syn på gudsbegreppet. Enligt Feuerbach är det inte “Gud som skapat människorna, utan människorna som skapat Gud”. Bråkenhielm skriver, med ett citat av Marc-Wogau, att Feuerbach ansett sig kunna fastställa att det som religiösa människor kallar för Gud handlar om vårt eget jag “befriat från ändliga skrankor”. När människan tillber Gud, tillber hon alltså egentligen sig själv i idealiserad form. Feuerbach ser religionen som en mänsklig uppfinning, med Jesus som uttryck för idealmänniskan (Wikipedia). I sin bok “The God queston” skriver Andrew Pessin om Feuerbachs åsikter: “For our consciousness of God is really our own selfconsciousness. God is the inner self, revealed and made explicit, of the human beings who conceive of Him.” Eller, som det står i kapitlets underrubrik: “The idea of God is the idea of ourselves – purified, enlarged, and made ‘other’ “ Jag tycker att Feuerbach gör ett mycket intressant inlägg i den filosofiska debatten. Om vi tror att Gud är en inre relation, så finns han inom oss; gudsföreställingen är helt och hållet beroende av oss. Utan människor,ingen Gud.
Kommentar av Sten Walles, 29 september, 10:50
Rättelse: Andrew Pessins bok heter “The God Question” och ingenting annat.
Kommentar av ulf lindgren, 30 september, 08:44
Hej
Det är alltid intressant att fråga sig om Gud finns om inte skapelsen och människan finns. Om Gud är skapelsen, kan då Gud finnas när universum försvunnit? Om Gud är relation, kan då Gud finnas utan människor? Om Gud däremot bara är en skapelse av människan är ju svaret givet: utan människor ingen Gud.
Kommentar av Alexander Kieding, 22 oktober, 21:51
Fast då faller Johannesprologen platt.
I begynnelsen var Ordet. Eller mer grekiskt: I ARCHAI var LOGOS. Relationen, dynamiken, spänningsfältet, är här alltså det PRIMÄRA. Aktörerna uppstår pga detta spänningsfält, inte tvärtom. Essentialism kontra existentialism, alltså. Då kan Gud vara relation utan att vara en (bi)produkt av entiteter.
Kommentar av ulf lindgren, 26 oktober, 12:15
Just det Alexander
Bibeln själv innehåller denna spänning och just Johannesevangeliets inledning driver tesen att Gud faktiskt finns bortom allt skapat och trots det är relation men på ett betydligt djupare plan.
Bra att du lyfte fram det.
