Något om Tro och människans fria vilja
Frågan om huruvida Gud är allsmäktig diskuteras redan i bibeln. När templet i Jerusalem förstördes av babylonierna på 500-talet f Kr, blev det en chock för israeliterna. De började då fundera över hur Gud kunde låta detta ske. Lösningen blev tanken att Gud måste ha en plan, där katastrofen ingick som en nödvändig del, för att något större gott skulle kunna ske. Redan i det Gamla testamentet har vi därför en spänning mellan texter som säger att människan själv har ansvar för sitt liv och texter som säger att Gud har en dold plan för det som sker.
Även om det kan vara trösterikt att anse att Gud har en plan, finns ett uppenbart problem med en sådan tanke. Vad är det för slags Gud som har en plan i vilken krig, naturkatastrofer, mord, terror och cancer ingår? En sådan Gud kan inte sägas vara god. Det är inte en sådan Gud Jesus talar om. Alltså kan det inte finnas en plan.
Låt oss ta sjukdom som ett exempel. Är tro att anse att jag blivit sjuk som ett resultat av att Gud skickat sjukdomen på mig? Antingen för att straffa mig eller för att sjukdomen kommer att lära mig något som gör mig lyckligare sen. Tro är i så fall en åsikt som gör mig passiv. Eller är tro att känna Guds närvaro oavsett om jag är frisk eller inte. Gud har inte sänt sjukdomen utan sitter vid min sida mitt i sjukdomen. Då innebär tro att våga hoppas och få del av krafter som gör att nuet upplevs som meningsfullt – trots eller tack vare sjukdomen – oavsett om det gör att jag blir frisk eller förblir sjuk.
Frågan om människans fria vilja handlar därför mycket om var Gud är. Ser jag Gud som en gestalt någonstans långt borta, kan jag som människa lätt bli en marionett i den gudomliga teatern. Är Gud en kraft som finns i mitt eget bröst, och i varje människas bröst, är det jag som själv väljer att ge Gud en plats i mitt liv.
Kommentarmöjligheterna har upphört på det här inlägget.
Kommentar av Alexander Kieding, 22 oktober, 21:42
Stopp och belägg nu… vad med den blindfödde då? Både Jesus och lärjungarna tycks ju vara rörande eniga om att GUD har skapt denna man blind. Är blindhet en sjukdom, ett lidande i sig, så måste ju lidande ingå på den gudomliga skapelsepaletten. I alla fall enligt Jesus och hans lärjungar.
Är det inte en lite väl modernistisk tanke att lidande är någon form av kosmisk olyckshändelse som inget har att göra med Gud? Denna tanke tycks mig lysa med sin frånvaro i hela bibeln.
Eller?
Kommentar av ulf lindgren, 26 oktober, 12:13
Hej Alexander
Nu läser du bibeln konkret och ser det som om personen faktiskt var medicinskt blind. Det är inte självklart.
Som nästa pass, som handlar om bibeln, kommer att visa, tyder mycket på att åtskilligt av det som skildras som handikapp i bibeln är litterära konstruktioner som används för att beskriva djupare problem än medicinska sjukdomar.
Då handlar blindfödd inte om att Gud gör någon blind utan att mänskligt liv innebär att vi är som vore vi blinda för Guds närvaro. Och sådan blindhet kan botas.
Kommentar av Alexander Kieding, 6 november, 23:49
Om det inte är självklart att historien handlar om någon som är “medicinskt blind” så är det väl lika lite självklart att Jesus blev “medicinskt kostfäst”?
Jag undrar om vi inte helt enkelt är rädda för undret, magin, det transcendenta.
Nå, det bör vi väl vara också…
Kommentar av Alexander Kieding, 22 november, 19:03
Apropå denna fråga, om att “läsa Bibeln konkret”, så slogs jag av en lustig formulering i (ateisten) Göran Häggs (spännande) bok “Gud i Sverige” (s. 118):
“Den uppenbara risken med den sortens hala formulering är förstås att principen utsträcks till Bibeln och trosbekännelsen. Varför skulle Gud inte tala i liknelser även kring korsfästelsen och uppståndelsen? Kanske är det också bara bilder? Varpå man hamnar i något som liknar antik gnosticism eller modern bortförklaringsteologi av den sort som moderna svenska biskopar drivit till mästerskap.”
Modern bortförklaringsteologi… ja jisses.
skrockar
AK
