Kommentar av Ola Ramström, 28 september, 09:30

Gud kan vara alltings ordning och ändå finnas efter universums undergång. Våra naturlagar: gravitation, magnetism, 3 dimensioner, mfl är troligen en konsekvens av några ännu mer abstrakta naturlagar. Ett möjligt exempel på det är supersträngteorin. Medveten om att det bara är en teori kan vi använda den som resonemang. Enligt supersträngteorin kan vårat universum ha uppstått genom en liten fluktuation i ett annat universum. Det finns troligen många universum med olika naturlagar. Somliga med 2 dimensioner, somliga utan magnetism, osv. Gud kan alltså vara lagarna som gör att en mängd universum kan uppstå och förintas, precis som vi föds och dör.
Vi är alltså bara en vanlig människa bland många andra. Vi lever på en vanlig planet bland många andra. Jorden kretsar runt en vanlig sol bland många andra i en vanlig galax bland många andra. Vintergatan är en vanligt galax i ett vanligt universum bland många andra. Plötsligt känner man sig väldigt liten, det är då det är viktigt med tro!

Kommentar av ulf lindgren, 28 september, 11:45

Ola, du talar precis som de gamla psalmisterna! Exakt sådana ord använder de som skrev Psaltarens texter för 2500 år sedan. Gud är säkert den gåtfulla kraft som skapat allt detta märkliga. MEN vad skall vi med en sådan Gud till. Då är bara Gud ett ord som betecknar en ordning. Människan vill relation. Därför ropar psalmisterna högt av frustration och säger: “Gud, du kan inte bara göra universum och lämna oss kvar. Du måste finnas här hos oss.”

Frågan är därför om och hur Gud är hos den enskilda människan som en relation som förändrar vardagen. Kanske är det ytterst denna punkt som är skillnaden mellan tro och icke-tro. Är Gud irrelevant saknas känslan av närvaro och då finns inte heller något som kan kallas tro.

Kommentar av Ola Ramström, 28 september, 15:01

Man behöver inte göra någon skillnad på Gud som skapade vårat universum och Gud som gör bladen färgranna och blåser höstvindar i detta nu. Det kan till och med vara samma Gud som skapat vårat psyke genom evolution.
Alla våra relationer och intryck sker då inom ramen för samma ordning. Om vi accepterar den ordningen och relaterar oss till den kan vi utvecklas som människor och fördjupa vår relation med varandra och Gud.
I stället för att säga att jag är ett offer pågrund av han/henne/det, kan jag utforska Guds ordning och förstå varför jag befinner mig i en viss situation och försöka hitta en bra väg vidare. Det är en kontinuerlig process som sker i relation med Gud. Mitt öde behöver inte vara förutbestämt bara för att det finns en ordning eller en Gud.

Kommentar av ulf lindgren, 30 september, 08:41

Hej Ola
Jag blir lite nyfiken när du skriver om “att utforska Guds ordning och förstå varför jag befinner mig i en viss situation”.

Vad betyder det?
Menar du att Guds ordning innebär att situationen har bestämts av Gud eller att du finner ordningen mitt i en situation av kaos och oreda? Dvs är det kaoset som är ordning för Gud eller är Gud en ordning som finns trots kaoset?

Kommentar av HK, 30 september, 19:13

Är Gud densamma idag som för en miljon år sedan och om tiotusen år? Hur påverkas vår bild av Gud genom människans utveckling (teknologi, historia, psykologi)?

Hur har man och hur kan man och hur skall man personifiera en kraft i tidens gång?

Konceptet av Gud som kraft är abstrakt. Hur kan man konkretisera Gud för att göra det lättare att be? T.ex alla folkslags avgudabilder och ikoner man ber till.

Kommentar av ulf lindgren, 1 oktober, 08:12

Intressant det där med en statisk Gud. Här har vi två helt olika synsätt. Aristoteles som påverkat kyrkan enormt driver tesen att det som skiljer Gud från skapelsen är just orörlighet och oföränderlighet. Om Gud förändrades skulle Gud inte längre vara Gud utan något skapat.

Den moderna processteologin däremot driver en helt motsatt tes. De hävdar att bibeln i sig ofta visar på att Gud påverkas av skapelsen och förändras. Hela tanken på att Gud blir människa i Jesus och upplever mänskligt liv inifrån – utan att bli det minsta förändrad av detta – vore ju absurt säger de.

Kanske kan vi tänka oss att en aspekt av Gud är helt tidlös, medan en annan onekligen förändras och inte längre är den samma idag som för 7 miljarder år sedan – eller om 7 miljarder år….

Kommentar av HK, 1 oktober, 13:20

Tack Ulf för tankeväckande svar som väcker en ny fråga hos mig:

Om Gud bor i mig, vart tar “Gud i mig” vägen när jag dör? återgår den till den Store Guden? Eller försvinner den i intet? Eller återföds min Gudsgnista i ett nyfött barn, alltså blir en del av skapelsen igen med den erfarnenhet som mitt liv har bidragit med och alla andra före mig.

Kommentar av tomas, 2 oktober, 19:58

gud är kraft läs det här:
http://www.actionmannrone.blogg.se

Kommentar av Ursula, 6 oktober, 10:31

Bara tanken att vi skulle likna “Gud”, tycker jag är en hädelse. En hädelse mot allt det fantastiska som ligger bakom “skapelsen”. Allt som ingår i “varandet” är ju logiskt sett också en del av skapelsen men “skapelsen” har ingen direkt relation till oss annat än att vi ingår i dess matematiska formel. I min värld är “Gud” en ekvation och alltet styrs av logiska regler (som vi inte alltid förstår!!). Våra människohjärnor och våra sinnen är utvecklade till den gräns att vi kan uppfatta “varandet” omkring oss, uppfatta tidsperspektiv och att vi kan påverka utvecklingen. Det betyder inte att vi är i centrum, att allt utgår från oss eller att vi ens är särskilt viktiga i “varandet”. Vi har förmänskligat “Gud”, sannolikt för att vi inte kan ta till oss något så abstrakt. Tyvärr har vårt behov av tro också genererat institutioner som drar politisk och ekonomisk fördel av vårt behov av förståelse och andlighet. Jag önskar vi människor kunde vara lite mer ödmjuka inför “varandet” omkring oss. På frågan om Jesus, så finns det väl inget som talar emot att han har funnits och varit en god och intelligent människa. Religion bottnar i våra behov och är ett urgammalt påfund som är i ständig utveckling. Jesus kommer säkert tbx i någon form om han inte redan är här. Ett litet bidrag i debatten. Vänliga hälsningar Ursula

Kommentar av ulf lindgren, 7 oktober, 10:58

Tack för många tankeväckande inlägg.

HK, du frågar om var Gud i mig tar vägen när jag dör. Ja, det kan man verkligen undra över och spekulera kring. Att Gud i mig skulle försvinna känns inte så troligt. Att det skulle fortsätta in i ett nyfött barn blir lite mycket reinkarnationstanke. Kanske skall vi undvika att se Gud i mig som en viss volym av en sak som skall vägen någonstans. Jag tänker snarare att Gud i mig är likt en kanal vars ena öppning finns i mig. Genom den anar jag Gud. Det är därmed inte Gud i sig som finns i mig utan en spricka i mitt inre genom vilken jag ser rakt in i Gud. Då är det bara sprickan som försvinner när jag dör, inte Gud själv som finns kvar i sin dimension.

Det är denna tanke som mystiker som Mäster Eckhart lyfte fram redan på 1300-talet och som författare som t ex Lewis gestaltar i Narniaböckerna. Där handlar det också om att livet har olika dimensioner samtidigt och att vi kan ha tillgång till dem utan att vara medvetna om det.

Till Ursula skulle jag vilja säga att det är bra att du reagerar så starkt. Samma sak hände på mötet förra veckan när detta ämne kom på tal. När jag säger att Gud finns i människan eller människan finns i Gud, betyder det absolut inte att det finns en likhet mellan Gud och människan. Människan är inte Gud. Men även om olikheten mellan de två är total, finns en relation. Det är bibelns centraltanke. Relationen baseras inte på likheten utan på att båda vill ha relation med den andre. Gud vill detta så mycket att Gud väljer att inkarnera sig i människan, inte bara i Jesus en gång i historien utan ständigt. Med det menar vi att Gud blir som en viskning inom oss, som en svag beröring, som en hand som lyfter, som något som är relevant i mitt liv här och nu. Gud är inte en idé. Gud är något som släcker törst och stillar längtan. För att göra detta behöver Gud vara så nära mig att det känns som om Gud är i mig.

Kommentar av Alexander Kieding, 22 oktober, 21:36

“Att det skulle fortsätta in i ett nyfött barn blir lite mycket reinkarnationstanke.”

Lite mycket för Gud och Verkligheten eller lite mycket för den teologiska traditionen??

När Simon och Jakob berättar för Jesus att han gäller för att vara Elia, som ju levde 800 år dessförinnan, så avfärdar han ju inte detta resonemang, utan frågar bara “och vem säger då DU att jag är?”. Samma med den blindfödde: När lärjungarna frågar om han fötts blind “för sina synders skull” så säger ju Jesus bara att nej, han föddes blind för att ni skall komma till tro genom helandet av honom. Inte att han inte kan ha synder med sig från födseln. Vilket implicerar ett tillstånd där han kan ha syndat, dvs ett liv på jorden eller så.

Finns det något i Bibeln som direkt strider mot, eller förnekar, reinkarnationstanken? Den tycks mig implicit i många av de bibliska kärnresonemangen.

Kommentar av ulf lindgren, 26 oktober, 12:08

Hej Alexander
Spännande att du för in reinkarnationstanken. Det som gör den problematisk i en kristen kontext är två saker. Dels att vi tror att den bygger på ett karma-tänkande, dvs att mitt sätt att leva nu leder till belöning eller bestraffning i nästa liv, dels att människan som person med något slags minne passerar dödens tröskel och dyker upp i nytt liv. Om dessa två betingelser ingår som förutsättningar för reinkarnation kräver det en planering av Gud som inte helt är kompatibelt med bibelns gudsbild.

Kommentar av Sten Walles, 28 oktober, 08:24

Hör verkligen tro och naturlagar ihop med varandra? Bland dem som forskar om naturlagarna finns väl hela skalan från ateister via agnostiker till troende. (Några av dessa forskare har skrivit böcker om sin religiösa inställning, där detaljerna framgår.) Nobelpristagaren i fysik Richard Feynman har framhållit en viktig skillnad mellan frågan “Hur?” och frågan “Varför?”. Han skriver att forskningens teorier, experiment och mätningar gör oss allt bättre på att förstå HUR naturen fungerar. Men VARFÖR universum, i stort och i smått, ser ut som det gör, det finns det ingen som begriper.

Kommentar av Alexander Kieding, 7 november, 00:04

Käre Ulf, det är inte jag som för in reinkarnationstanken här, jag kommenterar på den. Signaturen HK antyder den och du uttalar den, men avfärdande. Så jag frågar hur man tolkar bibeln för att denna tanke skall förefalla omöjlig. Samt visar hur den förefaller oumbärlig, implicit.

Karmatanken tycks mig inte konstigare eller ogudaktigare än att man vaknar till den diskbänk man lämnade kvällen innan. ATT man vaknar, DET är nåden. ATT man får ynnesten att diska efter sig, det är nåden. Inte ett straff. Innerst inne VILL man ju lämna en plats i bättre skick än man fann den, inte i sämre skick. Att få ynnesten att gång på gång närma sig detta innersta som vill, DET är det kristna i karmatanken, som jag förstår den. Det är en ickekristen karmatanke som ser karma som straff och belöning. En sådan förutsätter väl egentligen att jordelivet är ett straff för syndafallet. Men en kristusfylld själ VILL väl gå till botten med synden och rektifiera skapelsen, snarare än att smita om det går?? Då blir ett eventuellt återförkroppsligande inte ett straff, utan en bot, ett sätt att bota en sjukdom som jag har, och som gör mig benägen att mot bättre vetande välja att göra det MINDRE goda, säga det MINDRE sanna, föredra det MINDRE sköna…

Livet som medicin! Det är väl bra?