Något om Är Gud ansvarig för världens lidande?
Frågan om hur Gud och lidandet hänger ihop har diskuterats länge. När Jerusalem intas och templet förstörs av babylonierna på 500-talet f Kr, blir detta en chock för israeliterna. Hur kan Gud tillåta en sådan katastrof? En teologisk förklaring växer fram som driver tesen att det finns en större plan, i vilken katastrofen ingår som en del. Åtskilliga bibeltexter skrivna därefter finner stor tröst i tanken på att sjukdom och lidande sänds av Gud för att något gott skall komma därur.
Idag har en sådan teologi blivit omöjlig. En Gud som sänder Auschwitz, Tsunami och cancer mot 5 år gamla barn, vilket motivet än må vara, är inte den Gud som bibeln i övrigt talar om. Därför måste tanken på lidandet som en del av en plan överges.
Kristendomens svar på frågan om lidandet finns i berättelsen om Jesu död. Jesu ångest i Getsemane och död på korset, lär oss att Gud finns också i mörkret. Ingen mänsklig erfarenhet är sådan att Gud inte delar den. Som Jesus själv säger: Inte ens en sparv faller till marken utan att Gud faller tillsammans med den. Bilderna på den lidande Jesus, som pryder våra kyrkor, påminner oss alltså om att Gud, som själv upplevt lidandet, delar vår smärta, vår sjukdom, vår meningslösa vardag.
Lidandet lär oss alltså mycket om Gud, inte för att Gud sänt det utan för att Guds närvaro gör det möjligt att uthärda det.
Kommentarmöjligheterna har upphört på det här inlägget.
Kommentar av Stefan Lindberg, 18 oktober, 22:19
Jag har gått och väntat på att detta ämne ska bli öppet för kommentarer!
Vår gemensamme vän Alexander kläckte en gång ur sig: Ansvar är inte en ost! Med detta menade han att om man tar en bit ost finns det mindre ost kvar åt andra att ta. Men man kan ta hela sitt ansvar utan att det alls hindrar andra att ta ansvar. Det är ganska lätt att visa hur vi alla är medansvariga till allt som sker i världen. T.ex. hur jag som bilist och plastanvändare äger min del i en katastrof som BPs oljeutsläpp.
Med detta i åtanke – hur skulle Gud INTE kunna vara ansvarig för ALLT? Den som en gång gett en fri vilja har självklart ett ansvar för hur den gåvan brukas. Samtidigt förtar det inte på något sätt den enskildes ansvar.
Teodicéproblemet kan egentligen bara upplösas om man tar den fria viljan i beaktande. I så fall blir frihet den yttersta godheten.
Kommentar av ulf lindgren, 19 oktober, 13:12
Hej Stefan
Någon har sagt att Gud är en som grym vetenskapsman som placerat oss människor på en plats full av vulkaner, jordbävningar, psykologiska och medicinska arv och sjukdomar. Då blir sådant som fri vilja ganska ointressant. Ansvaret för helheten måste ändå ligga kvar hos Gud.
Så visst har du rätt i att Gud inte kan frånkännas ansvar – under förutsättning att vi ser Gud som något som kunde skapa ett oändligt antal olika världar och valde denna bristfälliga variant.
Men Gud kanske inte hade så många alternativ. Kanske är denna vår värld den bästa möjliga av världar, en värld där livet ständigt kämpar mot kaos. Kanske går det inte att få något bättre.
Gud har då fortfarande ett ansvar, men är det samma sorts ansvar?
Visst är denna fråga klurig…
Kommentar av Stefan Lindberg, 19 oktober, 19:09
För bara ett par år sedan insåg jag hur perfekt det var att världen inte var perfekt. Världens brister är en del av dess härlighet. Att ett hus inte är färdigbyggt är inte “fel” på något sätt. Man kan inte ens klandra arkitekten för det – framförallt om arkitekten en gång gjorde ett enklare hus som inte dög åt herrskapet. Fel vore det om arbetet på huset avstannade, eller om det tilläts förfalla. Arkitekten har sitt ansvar. Byggarbetaren har sitt ansvar. Alla måste ta ansvar för huset. Ritningen kan vara den mest fantastiska någonsin, men det kommer fortfarande att vara bökigt och besvärligt under arbetets gång. Ju mer storslagen ritningen är, desto mer besvär blir det ju.
Kommentar av ulf lindgren, 22 oktober, 10:53
Hej Stefan
I teorin låter din metafor trevlig och sympatisk. Problemet i den blir uppenbart när jag inser den innebär att mina vänner kommer att dö under byggprojektet pga dålig säkerhet, att min mamma får en sova utan isolering i flera år. Är det då fortfarande trevligt med den konstiga ritningen och det fallfärdiga huset?
När livets brister kommer oss nära, är det inte så lätt att hänvisa till Guds vishet.
Kommentar av Alexander Kieding, 22 november, 18:24
En avgörande distinktion i mänskliga sammanhang är distinktionen mellan skuld och ansvar. Ansvar har den som TAR ansvar. Ingen — ingen gud, ingen människa, ingen demon, inget väsen ö h t — kan ÅLÄGGAS ansvar, det är en teknisk, moralisk omöjlighet.
Vad man kan åläggas är SKULD, inte ansvar. Den som vet sig stå, eller frivilligt ställer sig i, i skuld kan därigenom TA ansvar — eller inte — det är en helt annan sak.
Annars hamnar man i den där absurda situationen som när terroristgrupp si eller så ringer från en telefonkiosk och “tar på sig ansvaret” för något bombdåd. Jag menar vaddå ansvar! Hur yttrar det sig? Tar de hand som de döda och sårade? Reparerar de skadorna? Skickar de ens en check? Nej, det man kan erkänna är en SKULD, inte ett “ansvar”.
Så frågar man vem som är ansvarig för det ena eller det andra, då frågar man efter någon som ur fri vilja och på ett konkret sätt TAGIT ansvaret. Inte FÅTT ansvaret, utan TAGIT det. Det finns ingen sutomatik i den processen. Då funnes ingen fri vilja. Eller noggrannare uttryckt: då vore inte viljan fri.
Men det är den.
Är man inte fri att välja det onda så är man heller inte fri att välja det goda.
Det goda måste väljas!
Som väljande (fritt) väsen är jag alltså SKYLDIG till mitt öde. Hur få kort jag än har på hand. Att skylla på Gud när ödesslaget drabbar mig, eller någon mig närstående, är att andligen omyndigförklara den drabbade. Eller omvänt: Att TA ansvar för ödesslaget är att andligen myndigförklara sig själv.
Om det är något Gud väntar på, i min bok, så är det detta: Att människan skall myndigförklara sig själv, välja att ta ansvar för sitt liv. DÅ — och först då — är vi de Skapelsens medskapare som vi enligt vår idé är bestämda att bli, menar jag.
Vi är pryande nybörjargudar.
Den som så vill kan finna belägg för denna inställning i Bibeln.
Eller i livet.
AK
