Något om frågan Är bibeln Guds ord
Före 1500-talet ansåg ingen att bibeln skrivits av Gud. Under reformationen propagerade man för att alla skulle läsa bibeln själv för att upptäcka att mycket av det som Kyrkan gjorde och sade helt saknade grund i bibeln. Några få protestantiska grupper började anse att bibeln var det enda rättesnöret. Ur dessa tankar sprang sedan tanken på att bibeln skulle vara helig och innehålla Guds ord, dvs vara skriven av Gud själv. Dessa åsikter har aldrig delats av katolska eller protestantiska kyrkor. Med start på 1600-talet emigrerade många av dessa grupper till USA, varifrån de än idag fortsätter att hävda att Gud är en författare.
Istället har kyrkorna hävdat att författarna till bibelns böcker inspirerats av Gud och att det därmed finns åtskilligt om Gud i bibeln. Bibeln i sig måste dock hela tiden läsas med försiktighet och med hjälp av traditionen inom kyrkan. Det ligger två eller tre årtusenden mellan oss och texterna. Översättningarna från hebreiska och grekiska kan aldrig bli helt absoluta eftersom det inte bara handlar om ord som översätts utan om ords valörer och grammatiska konstruktioner. Ordet hjärta används t ex väldigt ofta i GT. Hjärta var för hebréerna platsen för förståndet, platsen där man kunde begripa det heliga på ett djupare plan. Det hade inget med känslor och impulser att göra. Dessa satt i njurarna!
När kyrkan använder uttrycket Guds ord, menar man inte att är ord från eller av Gud. Uttrycket syftar inte ens på orden i bibeln. Enligt hebreiskt tänkande kallas den kraft som får verkligheten att fungera, träden att växa och tyngdlagen att fungera för Guds ord. När människor efter tider av lidande på nytt fylls av kraft är det alltså Guds ord som verkat. När man i kyrkan säger Så lyder Herrens ord, efter att en bibeltext lästs, syftar man alltså inte på själva texten som just lästs. Uttrycket syftar på den kraft som texten beskriver. Det är alltså händelserna, upprättelsen, livsmodet, inte texten, som är Guds ord.
Bibeln är inte en bok av Gud utan en bok i vilken Gud blir synlig. Gud finns inte bakom texten som författare eller upphovsman utan framför texten. Gud är den som läsaren möter efter att ha läst texten!
Kommentarmöjligheterna har upphört på det här inlägget.
Kommentar av Ola Ramström, 15 november, 17:57
Det vänder upp och ner på många fördommar och får bibeln att bli mer intressant. Men man bör bifoga en läsanvisning.
Jag tycker dock fortfarande att det även finns många andra bra böcker med Gud framför texten. Varför fokseras så mycket på just detta verk.
Vore det inte lämpligt att läsa allt från naturvetenskapliga texter till koranen?
Många av dessa beskriver ju också “den kraft som får verkligheten att fungera, träden att växa och tyngdlagen att fungera”.
Kommentar av Ulf Lindgren, 15 november, 18:37
Hej Ola
Det du efterfrågar – en läsanvisning – finns faktiskt redan! Om du slår upp psalmboken finner du längst bok den sk Evangelieboken, dvs den samling texter som används av Kyrkan under årets olika helger. Det urval som gjorts speglar vad kyrkan tycker är viktigt i bibeln. Där upptäcker du att väldigt mycket av det som känns ointressant eller irrelevant också tagits bort. Där har alltså kyrkan valt texter åt dig.
När det gäller frågan om varför just bibeln är så viktig, finns många olika slags svar. Några kyrkliga traditioner skulle svara att de författare som skrivit bibelns texter blivit inspirerade av Gud. En tidigare biskop i Stockholm sa att det finns inget av Gud i bibeln men åtskilligt om Gud.
Andra skulle säga att bibeln är viktig för att den berättat om människor som känt att de anat det gudomliga. Genom de olika texterna märker vi att det tydligen går att möta det gudomliga i alla möjliga sammanhang. Gud bor alltså inte bara i tempel.
Ett försök till svar på din fråga bygger alltså på tanken att bibeln är så central för att den pekar både på människans längtan efter Gud och hennes svårighet att upptäcka att Gud kanske vandrar vid vår sida redan nu.
Det är alltså inte de perfekta människorna vi möter i bibeln. Det är inte idealen som beskrivs där. Tvärtom är det alla brister och fel i människors sätt att leva och tänka (vilket av många idag uppfattas som stötande)som rullas upp för vår blick. Men poängen är att även om de är så fulla av brister så överger inte Gud dem. Det är själva paradoxen som är poängen: att Gud aldrig går att fånga och definiera av oss människor.
Bibeln behövs därför som varningsklocka för att påminna oss att vi inte kan veta något om Gud, men också som tröst. Även du och jag kan möta det heliga när vi minst anar det. Om vi inte hade haft bibeln som referens, skulle vi kanske inte förstå att det var Gud vi sett!
Kommentar av Ola Ramström, 15 november, 23:48
Jag håller med om att bibeln ger ett perspektiv på Gud och det perspektivet är viktigt, eftersom vårat samhälle och moral är skapade utifrån det. Men en buddhist har ett annat perspektiv på samma tema, deras samhälle och moral har därför till nyligen (innan globaliseringen) sett annorlunda ut (matchat buddhistiskt perspektiv). Osv. Det är nödvändigt med tro sedan vi blev så pass utvecklade att vi kunde sätta oss själva i ett sammanhang och förstå oss på vår dödlighet. Behovet av tro leder till en religion. Historiska händelser ger att olika världsdelar har olika religioner.
De första månaderna kan ett barn inte skilja på sig själv och sin mamma. Inte fören vid 2 års-trotset börjar det få en egen identitet. Sedan lär vi oss mer och mer om hur vi själva och omvärlden fungerar. Jag tror man sedan måste nå ett visst mognadsstadie innan man på eget initiativ blir mottaglig för tro.
På samma sätt tror jag att människan fick egen identitet och mognad så tro blev viktigt under tiden då innehållet i GT, Bhagavad-Gita mfl formulerades.
Det är alltså en konsekvens av människans förmåga att skapa egen identitet och förstå sig på sin egen dödlighet som gör att tro blir viktig.
Därför är det naturligt att hela världen har olika religioner som är mer än 1000 år gamla. Alla handlar på något sätt om gott och ont samt livet efter döden. Det fanns många konkurrerande religioner omkring medelhavet vid tiden för NT. Men på grund av kejsar Konstantin blev kristendomen dominerande i Europa.
Poängen är att kristendomen och bibeln hjälper oss att se Gud, men det är bara ett perspektiv på vårat behov av tro, för att hantera kunskapen om vår egen dödlighet.
Kommentar av Ola Ramström, 15 november, 23:58
PS läsanvisningen i Evangelieboken berättar vilka sidor de tycker är intressanta. Inte att hjärtat betyder förståndet och att Guds ord bör tokas som kraft som får verkligheten att fungera. Det är det senare som gör att jag kan ha någon behållning av bibeln. DS
Kommentar av ulf lindgren, 16 november, 13:25
Hej Ola
Du har helt rätt i båda fallen. Urvalet i evangelieboken förklarar inte detaljer. Däremot kombineras texter som kanske inte uppenbart hänger samman. Detta gör att vi tvingas fundera över budskap och texters olika djup.
När det gäller olika tider, olika världar och olika religioner har du också helt rätt. Vi som är uppväxta i västeuropa dominerat av kristendomen kan aldrig hävda att vi har sanningen. vi har en tradition som för oss kan vara vår sanning och vår väg. På samma sätt måste muslimen har sin sanning och sin väg. Tiden då olika religioner skulle övertrumfa varandra och hävda att just de hade SANNINGEN är över. Efter det Andra Vatikankonciliet 1963 är världens religioner överens om att alla vägar bär till samma Gud.
Kommentar av Alexander Kieding, 17 november, 00:06
“Efter det Andra Vatikankonciliet 1963 är världens religioner överens om att alla vägar bär till samma Gud.”
Nå, det betyder inte att det förhåller sig så i verkligheten, eller hur! Det är alltid bekvämt, och ofta nödvändigt, att kompromissa. Men då är man inne i politikens sfär. INTE i religionens.
Vilka vägar som bär till Gud beror nog mycket på vem som vandrar dem. Och i vilket syfte.
Syfte??
Ja syfte: “Till Gud” kan ju betyda så olika saker för olika människor, beroende på kultur och personlighet.
Det beror alltså, för att parafrasera KG Hammar, på vad man menar med “väg” och på vad man menar med “Gud”…
Kommentar av Ulf Lindgren, 17 november, 09:50
Tack Alexander för att du preciserar. Verkligheten har ju sannerligen inte förändrats efter 1963. I den finns fortfarande mycket religiöst hat.
Vad som dock hänt att de religiösa ledarna inte kan/bör/får hävda att endast de har rätt och alla andra fel. Det är alltså den religiösa/kyrkliga retoriken som ändrats. Sedan tar det några sekel innan det nått fram till alla.
Kommentar av Alexander Kieding, 19 november, 16:24
På församlingsnivå är nog varje medlem tämligen viss om sin egen trosriktnings exklusivitet, tror du inte det?
Kommentar av Ulf Lindgren, 21 november, 21:08
I de flesta församlingar inom Svenska kyrkan har man idag ett utbyggt ekumeniskt samarbete och en utblick mot världen i Internationella gruppen. Förhoppningsvis vidgas då perspektiven.
Kommentar av Alexander Kieding, 22 november, 18:54
Det kan hända. Fast jag menade globalt. Att svenskar kan tänkas tänka sig att “alla vägar bär till Gud” kan ju bero på den relativt relativiserade och aningen ljumma inställningen till eskatologiska frågor över huvud, i Sverige.
Vårt land är så avtribaliserat och så sekulariserat att det snudd på trillar av den mentala kartan över världens kulturer. Det vore konstigt om detta inte återspeglades även inom de kristna församlingarna, i synnerhet i f. d. Statskyrkan. Som ju inte är Knutby direkt.
Se bara på Ingelhart-Weltzels kulturkarta så förstår du vad jag menar: http://www.worldvaluessurvey.org/wvs/articles/folder_published/article_base_54
