Tal vid invigning av informationspaviljong 20 maj 2011
Ulf Ulfvarson, ordförande i kyrkogårdsutskottet
Kyrkogården en angelägenhet för alla människor. Alla har vi en relation till den. Alla besöker den någon gång. Kyrkogården ger både en naturupplevelse och en anledning till reflektion över tillvarons förgänglighet. Verner von Heidenstam uttrycker det i sin dikt Sverige, odödliggjord med Wilhelm Stenhammars tonsättning. Jussi Björlings sångtolkning gjorde den vida känd. Så slutar dikten:
Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.
Idag önskar vi alla varmt välkomna till invigningen av en Informationspaviljong med digital portal ute på kyrkogården.
Jag heter Ulf Ulfvarson och är ordförande i kyrkogårdsutskottet. Låt mig gå tillbaka i tiden ett och ett halvt decennium. Direktör Karl-Axel “Kacke” Karlberg, Lidingöloppets skapare, tog initiativ till Vilokullen, en ny, mindre anonym form av minneslund. De avlidna skulle gravsättas inom ett känt område, deras namn skulle finnas ingraverade på koppartavlor. Detta gravskick var då helt unikt för Lidingö, men har senare fått efterföljare.
Vilokullen invigdes för 15 år sedan, söndagen den 20 oktober 1996. I spetsen för en procession med hundratals deltagare gick kyrkvärden Ingmar Eneborg med processionskorset och dåvarande kontraktsprosten och kyrkoherden Sten Philipsson, högtidligt iklädd en fotsid, svart cappa clausa. Tyvärr var Karl Axel “Kacke” Karlberg inte med. Han avled i cancer innan Vilokullen blev färdig. Nu är han begravd här och hans namn står på den första tavlan.
Vi som var med trodde att utrymmet på koppartavlorna skulle räcka länge. Men nu har över ett tusen personer gravsatts i Vilokullen och koppartavlorna är fulltecknade. Så vad göra?
Det blev en IT-lösning, en portal. Vi lever ju i IT-åldern.
Men portalen är mycket mer än en fortsättning på koppartavlorna. Precis som staden växer, växer också kyrkogården och vi behöver mer än någonsin lättillgänglig information för att hitta. Och inte bara hitta dem som är gravsatta i Vilokullen.
Förutsättningarna för våra begravningsplatser har förändrats. Förr uppläts gravar för evig tid, men sedan sekelskiftet måste det finnas en levande gravrättsinnehavare, som håller urngraven eller kistgraven vårdad eller betalar för skötseln. Efter 25 år återgår gravplatsen till kyrkogårdsförvaltningen om ingen betalar för förlängning. Snart finns bara nyare gravstenar kvar på kyrkogårdarna, förutom de kulturhistoriskt särskilt intressanta gravvårdarna.
Det må vara nödvändigt, men något har verkligen går förlorat. En kyrkogård är ju inte bara något för de närmast sörjande. De sekelgamla gravstenarna över helt vanliga människor ger oss kontakt med vår historia.
En ständigt tillgänglig datorterminal ute på kyrkogården gör det möjligt för kyrkogårdsbesökare också i framtiden att läsa namnen på länge sedan gravsatta personer och känna samhörigheten med dem som gått förut. Dessutom, koppartavlorna rymmer bara namn och datum. Kanske kommer den digitala portalen så småningom att kunna utvecklas och för dem som så vill erbjuda mer information om de bortgångna. Till exempel i vilken stadsdel de bodde och vilket yrke de hade. Utrymmet är i princip obegränsat. För oss själva och för kommande släkten är det viktigt att veta vilka de var, “som sova under kyrkohällen”, som Verner von Heidenstam uttryckte det.
Vi hoppas att Informationspaviljongen skall vara till nytta nu och i framtiden.
Ulf Ulfvarson
