I dagarna publicerade Forum för levande historia en forskningsrapport gällande ”Antisemitiska attityder och föreställningar i Sverige” 3000 personer i åldern 16-75 år har besvarat en enkät. Skrämmande siffror visar att antisemitismen frodas bland s k ”vanliga svenskar”. 41 % har en helt eller delvis negativ syn på judar, 15 % av de tillfrågade talar om att judarna har för stor makt i världen idag, 14 % att judarna utnyttjar nazisternas judeutrotning (Förintelsen) i ekonomiska och politiska syften, 25 % är negativa till tanken på en judisk statsminister.
Det finns en rädsla bland många judar i Sverige idag att gå ut med sin judiska identitet. Man är rädd för folks fördomar som i vissa sammanhang som blivit en sorts skällsord i stil med ”var inte en sådan jävla jude”, ”var inte så judisk utan bjud nu..”. Israelisk politik, menar man, har sin grund i den gammal-testamentliga vålds- och erövrarmentaliteten.
Det stinker 40-tal i Sverige idag även om kristallnattens händelser fortfarande är en tragisk historia och nazisternas systematiska och industriella utrotning av judar, homosexuella och romer tack och lov är något som tillhör en svunnen tid.
”Aldrig mer..!” ropade världen när koncentrationsläger efter koncentrationsläger befriades 1945. Aldrig mer skulle något sådant hända, skulle en sådan livsåskådning kunna tillåtas florera. Var är vi idag? Ropen ”aldrig mer” hörs inte längre. Antisemitiska åsikter tycks bland svenskar ha blivit ganska rumsrena. Judar är ju lite annorlunda, penningintresserade, maktintresserade, kroknäsade och inte som vi andra.
När vi kristna, i någon sorts grundlös fromhet, framhåller kristendomen framför judendomen där det judiska folket spelat ut sin roll, korsfäster vi Jesus igen. Om vi kristna, med våra formuleringar placerar in våra judiska bröder och systrar i ett antisemitiskt fack, är vi grava syndare. Jesus var inte kristen. Han var jude, uppväxt i judisk miljö, uppfostrad av judiska föräldrar, omgiven av judiska vänner, bärande av judiska tankar. Jesus hade inga planer på att konvertera.
Vad vi gör idag genom att tillåta att antisemitismens fula tryne åter igen får synas bakom de mest välputsade och glänsande fasaderna, är att vi, precis som den romerska myndigheten för 2000 år sedan, korsfäster Jesus – vår judiske broder, lärare och mästare. Han korsfästs på nytt och på nytt och på nytt och det är alla som stillatigande accepterar den antisemitiska inställningen, som inte höjer sina röster, som inte bryr sig, som också är med och håller i spikarna och hammaren. Om vi alltså stillatigande ser på när våra judiska halvsyskon (vi har samme himmelske förälder) hånas, smädas, attackeras direkt eller indirekt är vi medskyldiga.
Om några dagar firar vi påsk. Den judiske Jesus korsfästs av de politiska krafterna. Vi påminns om detta på Långfredagen men Påsknattens jubelrop om att Kristus har uppstått vill påminna oss om att kärleken segrar över ondskan, att godheten segrar över hatet, att livet segrar över döden. Det får vi kristna leva i vårt eget liv, förverkliga i vårt eget liv i förhållande till människor av annan tro och existentiell livshållning. Det är först när vi tar detta på allvar som vi av hela vårt hjärta kan önska varandra en riktigt Glad påsk!
Åke Bonnier, kyrkoherde
